Somewhere beyond happiness and sadness

Checkar läget och säger grattis till bloggen på 6-årsdagen! Fantastiskt så mycket skräp jag har skrivit här genom åren. Skräp som ändå lättat trycket på hjärtat och på något sätt gett mig luft nog att andas en dag till.

Läget sedan sist är ganska oförändrat men börjar nog bli under kontroll. Att vakna av mardrömmar en gång i timmen på nätterna kvarstår, ångestattackerna likaså. Men, varje litet framsteg räknas och i dag har jag sökt ett jobb jag verkligen vill ha. Och bokat en läkartid. Inte för utbrändhetsåkomman men ändå. I går orkade jag med en hel kväll av sällskap, och i morgon ska jag på 30-årsfest. Jag har även orkat gå igenom och redigera en mängd bilder från när min kära vän gifte sig för ett par veckor sedan. Så i dag fokuserar vi på det positiva även om jag fortfarande är helt slut i hjärna och själ. Återhämtning tar visst tid, har jag hört. Men jag ska ta mig dit och på något sätt är jag både supertaggad och livrädd för hösten som närmar sig med stora steg. Snart börjar skolan igen, den sista terminen. Det är med skräckblandad förtjusning jag inser att det bara är cirka fyra månader kvar av livet som student. Sen då? Men det löser sig.

Ha en trevlig fredag mina vänner, och tack till alla som stöttar mig genom vad vi nu än ska kalla det. Sedan mitt förra inlägg har jag insett hur många som faktiskt bryr sig, och hur skönt det är att dela med sig av dåliga tankar och känslor istället för att bära allting själv. Man måste våga vara sig själv, genom både gott och ont. Ljug aldrig när någon frågar om du mår bra. Psykisk ohälsa är lika verklig som ett brutet ben och vi måste våga prata om det!

Elegi

Med detta inlägg vill jag mest förklara och meddela vänner, kollegor och övrig omvärld om varför jag inte varit som jag brukar den senaste tiden. Länge har jag trott att jag är någon slags superwoman som kan hantera sex jobb samtidigt som jag pluggar. Det har fungerat, jag har lärt mig enormt mycket och jag har haft sjukt jävla roligt på vägen. Men många gånger har även muren raserats och jag har haft mina breakdowns i tystnad för att sedan ta mig tillbaka igen och köra på ytterligare. För ett par dagar sedan insåg jag att det rasat en gång för alla och jag måste verkligen ta en paus. En paus från sociala medier, en paus från jobb, en paus från att alltid vara kontaktbar – en paus från allt. I dag är en ”ledig” dag men att vara ledig för mig innebär inte samma som att vara ledig för andra. Visst är det självvalt att lägga ”lediga” timmar på frilansuppdrag, men det är inte självvalt att ha en ständigt underliggande ångest. Det är inte självvalt att alltid vara stressad och att aldrig känna sig tillräckligt färdig med någonting för att helt kunna slappna av. Det är såklart även en del av min melankoliska, manodepressiva konstnärssjäl att leva såhär. Noll eller hundra, svart eller vitt – aldrig lagom.

Ofta får jag frågan varför jag gör som jag gör, eller varför jag aldrig tar ledigt. Eller så får jag höra ”du är ju alltid ledig”. På första frågan är svaret att jag aldrig haft råd att vara ledig. Jag har levt den största delen av mitt liv som student och haft timanställningar vid sidan av. Att leva som timanställd är inte det roligaste man kan göra då det innebär att man aldrig vet om man har jobb, eller pengar till att överleva. Det betyder att man måste ta allt jobb man kan och aldrig bör säga nej – för man vet inte hur nästa vecka blir, eller nästa månad. Precis likadant är det med frilansjobb. Jag vet aldrig när det finns ett nytt uppdrag tillgängligt eller om det ens finns någonting för mig att skriva nästa månad. Därför tar jag allt, och oftast faller det sig samtidigt. Det innebär mycket jobb, sena nätter, stressiga deadlines och en miljon procent underliggande stress som gör att tankarna alltid är på minst fem ställen samtidigt.

Nej, detta är inget inlägg för att beklaga mig eller för att någon ska tycka synd om mig. Jag ångrar ingenting jag har gjort. Men när kroppen börjar protestera fysiskt med att inte vilja vakna, inte orka och smärtan av reuman är så olidlig att jag nästan ger upp, då är det dags för en paus. Och en förklaring. Så till alla som blivit drabbade av min senaste svacka – förlåt. Jag vet att jag har försummat viktiga saker och jag vet att misstagen är ett antal för många. Jag vill bara förklara varför det är som det är just nu, och att jag inte kommer vara särskilt tillgänglig ett tag framöver. De som behöver nå mig har mitt nummer eller vet var jag bor. Tack för att ni förstår.

lite för långt inlägg, igen

En lite för lång paus härifrån igen. Men alltså livet… Så mycket som kommer mellan mig och mitt rensa-tankarna-mode hela tiden. De senaste månaderna har varit intensiva och jag som trodde att det skulle bli lugnt hade fel. Det är jobb mest hela tiden och som vanligt går jag på högvarv och överskottsenergi. Ska skriva klart ett par artiklar till sen tar jag semester från skrivandet ett par veckor och nöjer mig med att ha ett jobb i sommar. Såatte, mest jobb och alla andra dagar spenderas med fina människor. Som den pessimist jag är så inser jag att sommaren snart är slut och sista terminen på högskola börjar. I januari är jag färdig. Stressen har redan börjat infinna sig, precis som känslan av att jag om bara några månader är helt fri att göra precis vad jag vill.

Men vad vill jag? Jag slits mellan ett hopp om att mitt företag ska ha kommit på fötter då så jag kan åka till Thailand och jobba från en strand ett par månader, och att få något slags heltidsjobb i Göteborg. Tiden får utvisa. Just nu känns båda ungefär lika göttiga faktiskt.

Nästa vecka fyller jag tydligen 25 år. TJUGOFEM. Minns ni när man var 18 och trodde att de över 20 var vuxna? Hello, skjut mig. Jag har fortfarande ingen ordning på livet men jag lever det och fan så roligt det är. Skulle inte vilja byta bort någonting just nu men lite ångest är det väl ändå att fylla vuxen. Har fått höra att det är nu man måste bestämma sig för om man ska ha familj, barn, hus – vilken slags framtid man vill ha. Men om man inte vet då? Om man inte vill? Jag vet inte. Att något är udda med mitt sätt att se på livet har jag vetat länge men på väg till jobbet häromdagen slog det mig att jag upplevt långt mer än många andra. Mest små saker men oftast är det ju de små sakerna som spelar roll.

Jag har ingen aning om vart jag vill komma med detta inlägg. Men efter att ha skrivit på en artikel om poker i tre timmar kändes det bra att varva med lite obetydligt. För poker är ju så viktigt… eh? Till nästa gång!

Det är fint att få vara vid liv

Inspobomber ÖVERALLT i mitt liv just nu. SÅ jäkla motiverad och taggad på livet. Kanske för att jag har jobbat typ 12 timmar om dagen i 25 dagar av 32 nu och hjärnan bara går totalt på högvarv och överskottsenergi. Men jag känner att lite ledighet närmar sig, och ölmåndag är fasen inte långt bort nu. Det är dessutom  bara två dagar kvar på praktiken och det kommer definitivt vara med blandade känslor jag lämnar förlaget. I dag har jag varit och jobbat lite på Hamrelius bokhandel i Malmö. Det var kul att se de böcker vi har på förlaget i butik, och att se mina texter på bokinfo. Väldigt inspirerande och mysig miljö dessutom, och den där drömmen jag haft sedan barnsben om att jobba i bokhandel gjorde sig definitivt påmind.

Ja, jag säger då det. Dessa fyra praktikveckor har verkligen varit nyttiga. Jag har fått så mycket fina ord från olika håll, fått beröm för mina texter och fått höra att jag är duktig på det jag gör. Det betyder mycket. Att få bekräftelse för det man skapar, att få bekräftelse för den man är.

Det är verkligen fint att få vara vid liv.

Världens längsta uppdatering – stor risk för uttråkning

Nu var det minsann längesen jag skrev någonting här. Kanske en liten uppdatering skulle vara på sin plats? Senast jag skrev var jag ganska negativ, precis som nästan alla gånger jag skriver här men av någon (kanske ganska logisk) anledning är det oftast då jag behöver organisera kaoset i hjärnan. I dag är jag inte fullt lika negativ, även om det fortfarande är ganska mycket oreda i mitt huvud.

Sedan sist har jag hunnit påbörja min praktik på ett bokförlag i Helsingborg. Det är inte alls den typen av texter jag arbetat med som frilans och vi har inte gått igenom någonting om förlag i skolan. Därav var det en ganska nervös språkvetarstudent som formulerade sina första meningar, på det jag fick lära mig heter fyrklöver, den första dagen. Nu har jag hängt där i ungefär tre veckor och känner mig lite säkrare för varje dag som går. Häromdagen levererade jag två författarporträtt, bara sådär, på cirka sex timmar och min handledare blev imponerad. Det var ju kul, eftersom jag oftast känner mig i underläge för hon (och de andra) är så jävla duktiga. När hon frågade mig om reflexiva och possessiva pronomen flög samtliga lingvistiklektioner förbi i huvudet, och direkt ut genom örat. Jag insåg att jag inte har en aning om skillnaden. När jag däremot förklarade att ”en” och ”ett” bestäms utifrån substantivets genus utrum eller neutrum i singular bestämd form kände jag mig rätt ball (skulle detta nu vara fel ber jag den som vill anmärka på det ödmjukast att hålla käft).

Jag har trots total okunskap om förlagsbranschen lyckats åstadkomma en hel del författarporträtt, fyrklöver, baksidestexter och dessutom korrekturläst och redigerat två manus på cirka 200 sidor vardera. Just nu är jag i full gång att försöka få kontakt med Fredrik Backman (författaren till bland annat En man som heter Ove) för en kommentar till en artikel jag skriver. Det är hur kul som helst och känslan av att vara helt rätt i livet är ganska fantastisk. Att sitta på ett kontor med människor som faktiskt försörjer sig på att arbeta med texter av olika slag, och även frilansar med annat, är väldigt inspirerande. Så, även om det kanske inte blir endast en förlagstjänst för mig i framtiden är jag om möjligt ännu mer säker än tidigare på att det är denna bransch jag ska vara i. Det har aldrig funnits någonting annat och kommer aldrig att finnas.

Utöver praktik måndag till fredag 9 till 17 jobbar jag alla helger på cash och resterande lediga timmar på att skriva reportage, göra intervjuer och allt annat som behövs till frilansjobben. Och skriver på skoluppgifter. Och jobbar med min hemsida, som för övrigt snart är helt klar! Också en fin känsla.

Men tjena, här går jag från noll uppdatering till tusen procent på en gång. Säkert jättetråkigt för er att läsa jag vet, men tänk att det faktiskt finns ett par stycken där ute som läser detta och tycker att det är intressant. Och det är för deras skull jag fortsätter skriva här. Och min egen såklart. Men det är mest när ångesten slår till, så detta positiva inlägg är typ till … min pappa. Så han vet att jag lever och sådär.

 

 

lights will guide you home

Alltså vädret de senaste dagarna. Magiskt, men av någon anledning också tragiskt. Vårkänslor till max men också den där ständiga inre oron över att saker inte ska gå som de borde. Den där underliggande ångesten över saker som borde göras, drömmar och förhoppningar inför framtiden som för stunden känns helt omöjliga. Jag har flera vänner och min grymma syster som tar examen om ungefär två månader, själv har jag en hel termin kvar. På ett sätt känns det tryggt men samtidigt dödar det mig långsamt. Jag är så trött på att definiera mig som student. Trött på att aldrig ha några pengar. Trött på att jobba dygnet runt men fortfarande tillhöra dem som gråter över 50 kronor.

Någonstans vill jag läsa vidare och ta en master efter min kandidatexamen. Men något säger att jag verkligen behöver en break från allt vad skola är. Jag vill leva nu. Jobba med det jag vill, komma ut i verkligheten, resa, upptäcka saker, bli påmind om att jag kan. Just nu är det mest hopplöst men jag drömmer fortfarande om Thailand, Indien och Malta. Jag drömmer fortfarande om att sälja allt jag äger, flytta ut i skogen och skriva min bok. Mitt livs verk. En dag. Efter examen. På en helt annan plats, i en helt annan del av världen, ska jag ta tillbaka mitt liv. När fan blev jag ens såhär tråkig?

 

vi får inget med oss när vi går

Så mycket känslor, så många tankar. Och än en gång – så få ord. Hjärnan går på högvarv, jag exploderar inombords men får inte ner ett ord. Tentaångest blandas med lycka och tacksamhet över människorna som förgyllt mina senaste dagar. Jag lovar att det var svårt att slita sig från familjen som satt i solen och pratade om livet idag. För att åka hem till en tom lägenhet. Till en dator, till dokumentet ”hemtenta”. Nä, visst hade jag hellre suttit med kaffe och snus och långa diskussioner. Men man kan inte få allt. Kan man få något? Dekadensen är hård just nu och jag blir arg för att jag aldrig lär mig. Saknaden efter min bästa vän som jag kramat på återseende är redan stor, och jag behöver fler människor som inspirerar mig i mitt liv. Måste göra något. Bryta mönster. Leva leva livet. Hehe.

Jag tänker, det är dags att axla ansvaret jag har, för mig själv. För någonstans kommer människor droppa av, efter vägen och jag undrar hur de gör, de som stannar kvar i föråldrade relationer som stagnerat någonstans. För på något sätt, har de alltid stagnerat. Jag flyr, ofta. Packar min väska och flyttar vidare. Jag söker för jag är en sökare. Jag upptäcker, lever… lever i upptäckter. Det är så jag för mitt liv. Men det är klart att det för många möjligen är en svårighet att definiera mitt liv som sådant, då vi lever så väldigt olika.