Min resa genom utmattningen

Jag har länge funderat på att publicera någon av alla de texter jag skrivit om min resa genom utmattningen. Det har dock aldrig känts riktigt rätt och jag som alltid varit öppen om mitt liv har varit rädd. Jag vet egentligen inte för vad men kanske mest för att behöva konfrontera mig själv och vad jag har känt. Jag har heller inte vetat hur man ska börja eller var. Eftersom skrivandet alltid varit min terapi tänker jag ge det ett försök ändå och se om det kan hjälpa mig att bearbeta vad som varit och vad som är. Det är lång väg kvar, jag är fortfarande inte i närheten av frisk. Jag vet nog egentligen inte heller vad frisk betyder eftersom definitionen förändrats efter min krasch, precis som så mycket annat. Det känns just nu som att jag varit död och återuppstått eller har legat i koma och plötsligt kastats tillbaka in i en verklighet jag inte längre känner. Små fragment av svunnen tid påminner om hur jag levde förut men det finns inte mycket jag egentligen saknar. Samtidigt känns det som en stor förlust då jag förlorat en stor del av mig själv och inte längre vet vem jag är eller hur jag ska hantera livet. Jag befinner mig mitt i en existentiell kris och identitetssökande, ständigt på jakt efter lycka och trygghet. Söker som alltid mitt inre lugn och undrar om jag någonsin kommer känna mig hemma någonstans.

Här får ni i alla fall den första delen av min bok.

”Jag kan inte andas. Jag får ingen luft, det gör ont i bröstet… Herregud, jag får nog en hjärtattack – är det såhär jag ska dö?”, tänkte jag när jag vaknade i panik. Jag tittade snabbt på klockan för att konstatera tiden för min död: 02.34, natten mot den 6 juli 2017. Jag var för svag för att agera själv så C ringde sjukvårdsupplysningen och förklarade läget. Kvinnan i luren ville prata med mig. Total hjärndimma och jag pratade med en kvinna som ställde massa frågor jag knappt kunde svara på. Det enda jag minns av samtalet är:

– Är dina nagelband blå?
– Nej
– Är dina läppar blå?
– Nej
– Har du smärta i magen? Ett tryck över bröstet? Huvudvärk?
– Ja
– Är du yr? Känns det som att du ska svimma?
– Ja
– Du borde ringa en ambulans

Jag spenderade den natten på akuten, fast besluten om att jag skulle dö. I väntrummet låg jag ihopkrupen på golvet. Skakade, grät och drog efter luft. Personalen sa att jag skulle lugna ner mig och vänta på min tur. Jag minns inte så mycket av själva besöket på akuten men jag minns att när jag väl fick komma in på ett rum kom en fantastisk sjuksköterska som var lugn och tydlig. Hon hade ett fint bemötande som visade att det var okej att jag varken kunde se eller höra någonting just då och hon sa att jag bara skulle fokusera på att andas. Jag fick medicin och någonting att inhalera. Efter en stund försökte hon lugna mig genom att berätta att mitt EKG såg normalt ut och att mitt blod var syresatt som det skulle. Hon frågade om mitt liv, om jag var stressad och vad jag jobbade med. Jag berättade att jag haft 5 jobb och studerat 100% samtidigt som jag höll på att starta ett företag. Hon konstaterade att det inte var något fysiskt fel på mig. Jag hade fått en allvarlig panikångestattack, förmodligen som följd av att jag var utbränd. Jag var för trött och frånvarande i tankarna för att ens reflektera över vad hon sa men jag minns att vi diskuterade att hon ville att jag skulle läggas in på psykakuten över natten för lugn och övervakning. Av någon anledning sa jag emot och fick i stället åka hem med en akut tid hos läkaren några timmar senare.

När jag kom hem var det omöjligt att somna och jag hade fortfarande svårt att andas så jag spenderade resten av natten under ett täckte ute på balkongen. Drack te och försökte ta in vad som just hade hänt. Någon gång somnade jag till och fast jag knappt ens kunde gå lyckades jag släpa mig till läkaren klockan 11. Mitt i allt förstod jag att jag hade problem och även om det dröjde ett par veckor till innan jag kapitulerade helt var det min första insikt i hur hårt jag pressat mig själv i flera år. För även om mitt liv precis slagits sönder och samman var allt jag kunde känna en extrem ångest över att behöva sjukanmäla mig från jobbet…

 

Annonser

slow down

Min energi är nere på noll. Den borde vara högre med tanke på det fantastiska vårvädret som värmer hjärta och själ. Men nej, vårdepp i stället för vårpepp. Såklart. Men det tjatas ju om att det är helt okej att må dåligt ibland så jag accepterar mina svackor för utan dem vet jag ju inte när det är bra.

Jobbet rullar på. Jag var på cirkus på med mina 16 elever i måndags. Tillsammans med 150 andra barn. Kan säga att det var en utmaning att inte tappa bort någon men glädjen i deras ögon och att lyssna till deras skratt väl inne var värt varenda svettpärla i pannan. I morgon tar vårt litteraturprojekt om Elsa Beskow slut och vi ska ha teater för lågstadiet. Än en gång pärlor i pannan men jag tror det kommer bli en succé – just för att de faktiskt tycker att det är kul.

Så, just nu står jag mellan ett fantastiskt roligt jobb som lärare och något annat som jag ännu inte kan berätta om. Vi får se vart livet tar mig, till sommaren. Till hösten. Någon gång landar väl även jag i vem jag är och vad jag vill. Men det är inte i dag, så mycket kan jag konstatera.

Dekadensen är hård just nu

Nä, det händer inte så mycket i mitt liv just nu. Livet är jobbet och det var det hela. Inte mig emot, men jag kan nog klassas som universums sämsta på all social kontakt. Hur gör ni normala människor för att få ihop livet med heltidsjobb, familj, träning och socialt umgänge? Jag förstår inte. Och tiden går så snabbt! Det är måndag morgon sen plötsligt är det fredag igen. What? Men snart ska jag ha semester. Om tio dagar. Sportlov på jobbet och jag tar ledigt från företaget i fem hela dagar. Välbehövligt för kropp och själ.

Jag vet inte om det jag gör är värt och jag vet inte om jag någonsin kommer uppnå vad det nu än är jag strävar efter. Frilansbranschen är så jävla hård och det är så dåliga arvoden så man sliter ihjäl sig för ingenting. Över 50 % procent försvinner. Det är den nakna sanningen men jag vill ändå fortsätta tro på att det är lön för mödan att man tycker det är kul. Jag vill fortsätta tro att den där glädjen och yrkesstoltheten väger upp den taskiga inställning som gör att frilansare alltid får vända på sina ören. För trots allt så är jag ju en sån där som lever i upplevelser och för känslor. Jag behöver inget överflöd, jag vill inte ha något. Men vissa dagar tvivlar jag.

Kontraster

Wow, vilka kontraster det är i mitt liv just nu. Det är intensivt, lärorikt och det går så snabbt! Nästan lite för snabbt, jag hinner knappt med. Men äntligen har jag fått tillbaka glöden och äntligen känns allt jag tar mig an sådär fantastiskt kul igen. Det bara brinner av driv inom mig och jag har tusen melodier i hjärtat. Men vi måste prata om kontrasterna. I måndags höll jag min första lektion som lärare – lite pirrigt men jättekul. Och bekräftelsen efter lektionen när en av eleverna skrev ”Jättebra lektion med Andréa” på tavlan. Den känslan! I går satt jag och grät över litteraturvetenskapen och hade skolångest till max. I dag har jag varit på möte med en kund till mitt företag. I morgon sitter jag i kassan på Cash. Det känns som att jag befinner mig i helt olika världar nästan varje dag och det är hur kul som helst. Finns ju ingen risk att jag blir uttråkad i alla fall.

Ja, det är mycket av allt och visst har jag bara haft en enda ledig heldag på hela december. Men fasen vad tacksam jag är. Över livet, över mina möjligheter och över alla som stöttar mig i allt jag tar mig an. Och fasen vad stolt jag är. Över mitt mod, över mitt driv och över att jag aldrig ger upp. Visst är jag ganska livrädd för att det bara ska bli en stor soppa av alltihop, men jag försöker intala mig själv att det kommer gå bra. För det kommer att bli bra.

Jag tar mig mod att insistera

Ni vet när man hittar en låda full med minnen? Det är svårt att inte bli sentimental när man tänker tillbaka på svunna tider. Herregud, men jag måste sluta leva i det förflutna. På den slitna refräng som jag fortfarande tror definierar mitt jag. Livet är ju här, och nu. Inte då, inte sen. Nu. Har inte berättat det, men jag jobbar på ett hemligt sidoprojekt för tillfället. Och det är fullt av gamla verser som rör till i själen. Ständiga påminnelser om vad som varit, vad som format, vad som är. Och om ni visste vilken lättnad det är att bli vän med det inre förlorade och vilka sår som baddas med salt och citron. Hur dokument blandas med känslor och förstånd och långt in på nätterna gör det mig galen. Vilket liv. Men en dag kommer den som verkligen ser att förstå. Jag tar mig mod att insistera, på att själv få dirigera, slutet på min sång.

En helt vanlig måndag

En helt vanlig måndag som innebär hemtenta, som alla andra måndagar fram till januari. Börjar bli less på upplägget med två inlämningsuppgifter i veckan men vad ska man göra. Snart är det över, snart. SNART. Så sjukt. Vaknade klockan 8 och var för första gången på länge helt utvilad trots att jag var vaken till försent. Jag tror att det beror på hösten. På den friska och höga luften, på löven, på de vackra färgerna – på att hösten alltid väcker min livsglädje. Även om alla tankar inte kommer ner på papper, och faktiskt inte ens behöver göra det, så kan jag andas igen. Och snart är det Lucia, min bästa dag på året. Iallafall, efter både skogspromenad med Shiva och yoga (också för första gången på allt för länge) är jag redo att möta dokumentet ”litteraturvetenskap”. Mitt te är också med, såklart. Tanternas blandning blev det i dag, det passar mig fint.

Var tacksam för livet.

Mitt sätt att synas

I flera dagar har jag försökt skriva någonting här. Jag har vänt in och ut på min själ för att lyckas producera något vettigt men allt har blivit så sentimentalt, pretentiöst och nästintill löjligt att jag varit tvungen att andas i andra forum istället. Många texter har fått liv på sistone, många dikter har knåpats ihop och ett flertal noveller har skrivits halvfärdiga för att sedan kastas bort. Det pågår något slags krig i mig just nu och jag har ingen aning om hur det kommer sluta.

Men tänk att idag, i just detta nu: En regnig oktoberdag på högskolebiblioteket, såklart med Kent i hörlurarna, lossnar det. Att skriva är en konst och vissa dagar går det bara inte att tvinga fram det. Men när det är dags är det som att orden skriver sig själva. Om det beror på alla otroliga dikter jag läst i litteraturvetenskapen på sistone, eller det faktum att det händer så mycket i mitt liv just nu vet jag inte. Ju fler dagar som passerar, desto närmre kommer examen. Och jag som aldrig trodde jag skulle bli någonting. Nu står jag här, och jag känner mig trots alla tvivel ganska redo. Ibland önskar jag att jag visste mer om vad livet har för planer för mig, men samtidigt är det en ganska härlig känsla att leva på impuls.

Detta blev kanske också ett ganska pretto inlägg med noll mening, men det är ju så det är med den här bloggen. Den är ganska meningslös och flummig, men för mig är den liv. En del av det som en dag blir mina memoarer. Någonting som kommer finnas kvar även om jag skulle försvinna. Något jag kan falla tillbaka på när jag behöver pussla ihop mig själv igen. Mitt sätt att synas.